Jag är som bekant den blödigaste personen norr om ca allt. Gråter till den minsta antydan av sorg/glädje/stolthet/whatevs. Har åkt norr upp igen, över Golden Gate-bron o lyssnat på Karins blandade playlist, hyllat henne när Dilla spelats och kräkts i en påse o från botten av mitt hjärta undrat varför, när Paul Mc Cartney gått på. Körde motorvägen 101 upp drygt en timme för att snabbt kunna checka in på the 3r hotel, pruta 120 dollar genom att trycka på stamgästskortet och nu ligger vi vid poolen.
Hanna läser nåt om antikens Greklands etik, suckar högt. Jag lyssnar o försöker repa in några countrylåtar till Nashville! Åker dit den 14e september och det känns som ett av de största äventyren i mitt liv, både skrämmande men det är också en dröm som blir sann. Country ligger mig så varmt om hjärtat. Lyssnar ni på musikguiden med mig som gästredaktör finns det ett hav av brustna hjärtans ballader på språket country. En gammal, skruttig man stapplade precis förbi mig vid poolkanten o jag såg hur han med all sin kraft satte sig ner för att svalka benen i vattnet. Jag blev så glad, för att hotellet har plats för alla åldrar, att det inte är ett hippt tillhåll för vita muskelbögar. Men när jag tittade igen såg jag att det inte alls var en äldre man, utan en ganska ung kille, kanske i 40-årsåldern men förmodligen väldigt sjuk. Ärrad och mager och uppsvullen mage. Han är här med en väninna. Men ingen kollar på honom annat än välkomnande.
Inne i den svala baren sitter en ung, svart kille, stor med korta dreads, ser ut som en kool musiker fr 90-talet i nån duo jag inte minns namnet på. Dom hade nån hit med en fräck video, vita skjortor o satt rygg mot rygg på nån snurrande soffa. Han sitter o håller handen med en vit äldre herre o pratar inlevelsefullt om något han varit med om tidigare o veckan. I poolen står två korthåriga butchflator i shorts o sporttop o hånglar, mitt emot mig i solstolar sitter ett ungt bögpar o försöker bräcka varandra på spelet Alias. Det går sådär, den ena gissar upprepande på flodhäst tills hans pojkvän uppgivet gastar; "roadkill, hur svårt ska det va!?" Jag lyssnar på country o torkar några tårar bakom mina solglasögon, rörd över att jag är en del av den här familjen.
Tänk att jag har en sån här familj här, på andra sidan jorden, utan att känna nån av dom, kanske inte ens kommer prata med dom under det här besöket. När vi passerar varandra kanske vi ler o jag gullar med några av alla hundar som också är med på semestern. Dom får tydligen inte vistas vid poolområdet på helgerna men dom dyker ändå upp överallt. Alla här delar så mycket, att inte va hetero i en värld som är så störd och normskadad, där människor blir mördade och trakasserade. Och inte vågar prata om sin partner på jobbet för att riskera att bli utstötta, mobbade eller hotade. Och inte vågar vara ett kärlekspar på semestern. Visst är de flesta normerna störda, men här känns det som ett undantag, här antas gästerna vara en del av hbtq-familjen. På samma sätt som att jag antas vara hetero var jag än går. Ikväll är det karaoke!!!!!!